Inför hösten terminsstart vill jag sprida Nicolas Wolfs reseskildring från 2005. Allt började med att jag blev medlem i GJK hösten 2004 och hade vid tiden blått bälte. Att kliva in i GJK:s lokal var stort, både mentalt och fysiskt. Dels för att GJK har en stor tatami att träna på men framförallt att det finns så många duktiga judo-ka/spelare att träna med. Jag hade trots det lite svårt att finna min roll på GJK i början. Året därpå damp GJK:s klubbtidning ned i brevlådan, och där läste jag Nicolas Wolfs reseskildring. Där och då förstod jag min roll i GJK. Därför vill jag dela med mig av denna berättelsen.
Trevlig läsning,
/Tim
Ur Kuchi-Waza 3-4 2005
Två deltagare i VM är något som inte varje klubb klarar av att få fram. Med relativt knappa medel har SOGIPA, en klubb i södra Brasilien, klarat just detta. Receptet är som hämtat från de tre musketörerna: ”En för alla, alla för en”. I somras drog jag ner till Brasilien. I två månader reste jag land och rike runt och vid ett par tillfällen, mellan samban och lemonaderna, tränade jag judo.
Jag startade resan i delstatens São Paulos kuststad Santos där en av Brasiliens bästa klubbar, Associação de Judô Rogério Sampaio, grundad av OS-guldmedaljören Rogério Sampaio, ligger. Härifrån kommer bland annat Flavio Canto, bronsmedaljören i -81 kg från OS i Athen. Tyvärr var träningen inställd den dag som jag äntligen lyckades hitta rätt klubb, ty det finns fler än en. Någon träning dessförinnan blev det inte heller eftersom jag först då hade lyckats få tag på en kimono.
Den dagen träffade jag dock Flavio Canto och stod och pratade med honom ett tag, utan att veta att vem han var. Det var en ödmjuk kille som utstrålade ett lugn och självsäkerhet som är få förunnat och jag glömde helt bort att jag träffat honom för första gången bara minuterna innan. I Brasilien är man nämligen inte rädd för att träffa nya människor. Du pratar med allt och alla, jämt. I alla fall så hade Rogerio Sampaio varit tvungen att åka in till São Paulo och träningen var inställd den dagen. Jag som kört rally genom Santos efter en paintballmatch med polarna, och bara med änglavakt lyckats klara livhanken, kände mig snuvad på konfekten. Jag berättade för Flavio om min planerade resa genom Brasilien och han sa att jag kunde hälsa från honom om jag ville träna på andra klubbar runtom i Brasilien. Då blev jag lite gladare…
Från São Paulo bar det av ner till Rio Grande do Sul, där min pappa bor. För de av er som inte redan vet det så råkar det sig så att jag är brasilianare på fädernet. Tyskt blod flyter i mina ådror då familjen uteslutande består av ättlingar från de tyska emigranter som kom till landet med de stora emigrationsvågorna vid mitten av 1800-talet och framåt. Det är till och med så att du klarar dig bättre på tyska än du gör på engelska i stora delar av delstaten. Delstatshuvudstaden Porto Alegre har en av Brasiliens bästa judoklubbar. Judon är visserligen bara en av sporterna i det gigantiska idrottskomplex, SOGIPA, ”Sociedade Ginastica de Porto Alegre”, som rymmer allt från simning och tennis till handboll och friidrott, men är en av de sporter som blivit mest uppmärksammad i pressen på senare tid.
Klubben har nämligen lyckats ta inte bara en utan två platser i nästa VM. De uttagna är João Derly Nunes och Márcia Lima Vieira, blott 24 och 23 år gamla. Klubben skickade en grupp bestående av tre män och en kvinna upp till de nationella uttagningarna till VM i Kairo. Även de andra tre gjorde bra ifrån sig vid tävlingarna även om de blev utan VM-biljett.
Den veckan jag tränar på SOGIPA infaller precis efter uttagningarna så klubbhjältarna har fått ett par dagar ledigt och jag får tyvärr inte tillfälle att träna med dem, men vad gör väl det när det finns så många andra bra judoka att stångas med?! Medlemmarna tränar fem dagar i veckan och varje träningspass avslutas med en halvtimme randori och därefter en omgång repklättring. Uppvärmningen började innan den föregående judogruppen gått av mattan och bestod i 10 minuters löpning runt tatamin. För det mesta inleddes träningen med uchi-komi eller någon styrkeövning à la Claudio. Det som skilde träningarna där från här var att de hade minst 40 minuter kastträning per träning. Under den vecka jag är där tränar vi ingen newaza, men efter att ha pratat med folk får jag veta att många av dem tränar brazilian jiujutsu vid sidan om. Intensiteten i randoribytena var dessutom betydligt högre, allt var helt enkelt mer aggressivt – inte minst greppningen. Något att tänka på under GJK-bytena? Dagen efter succén med VM-platserna samlade tränaren alla efter träningen och bad alla att dela framgången och vara stolta över sig själva för att de lyckats hjälpa fram klubbkompisarna ända till VM. ”Utan er hade det aldrig gått” sa han med eftertryck och talade länge och väl om att klubbens styrka låg i att den lyckats få alla att känna sig delaktiga även i sina kompisars framgångar. Är det något jag ska ta med mig hem till Sverige så är det just denna insikt om hur viktigt det är att dela på framgång. Med andra ord är det väldigt
viktigt att ha mycket folk på träningarna och att alla, inte bara de som tävlar, ger allt när de är på mattan för bara då har klubben lyckats. Bara då kommer de verkliga framgångarna. Det är denna framgång som måste delas! Att säga att judon är väldigt stor i Brasilien skulle vara en överdrift, allting förbleknar i skuggan av fotbollen. Men till skillnad från i Sverige så visas de stora mästerskapen, såväl nationella som internationella, på TV (låt vara på en del skumma kanaler) och tidningarna skriver med jämna mellanrum en artikel eller två om judon, vilket tyder på judons relativt starka ställning i landet. Efter att ha tillbringat tre veckor nere i de södra och sydöstra delarna av landet (Rio, Curitiba, Florianópolis) bar det av till nordöstra Brasilien, till Fortaleza, och därifrån ner längs med kusten tills jag slutligen landade i Porto Alegre en månad senare. Sju kilo lättare än jag lämnat staden. Någon mer judo hanns det inte med så jag landade i Göteborg minst sagt sugen på att träna. Det tänker jag göra också och jag har inte glömt att er framgång är min framgång.
Vi ses på mattan.
