Skribent: Edvin Schönberg
Inspirationskälla: Mirja Li Kriisa
Vår resa startade i ett regnigt Göteborg, Landvetter Flygplats. Det vi hade gemensamt var passionen för judo samt svårigheter med påklistring av lapp. Efter några om och men satt alla lappar på plats, och alla sketongar på planet.
Planet lyfte vid två-tiden och utöver Amandas förtvivlade skrik var det en trivsam flygtur. Vi mellanlandade på Arlanda och efter en kroppsvisitering på Mirja-Li som resulterade i Al quida-misstankar satte vi oss ner och tog det lugnt. I ungefär en minut tills Emelie och vår häst (Marcus) hittade två sparkcyklar och en rullstol för utlåning. Omogna som vi är ockuperade vi hela Arlanda med våra fordon. När orken tog slut satte vi oss med de äldre i sällskapet vid gaten och väntade på boardingen. Nästa plan skulle ta oss till Belgien, landet där drömmar blir verklighet…
Väl framme på flygplatsen i Bryssel inledde vi ett stretchningspass fokuserande på bakdelen medan de vuxna gick och tog emot ett samtal. Vår alltid lika trevliga guide och chaufför Rolandt (osäker på stavningen) hade som otur var fastnat i trafiken. En hagelstorm hade nämligen bildat köer i hela Belgien. I detta skede utnyttjade Rolandt sitt polisyrke och körde i bussfilen för att hinna fram snabbare. Han blev då dock stoppad av sina kollegor men lyckades snacka sig ur situationen. Efter många avklarade hinder tog sig Rolandt faktiskt fram till flygplatsen. Synd bara att det inte var den vi var på. Lösningen var enkel men ack så uttröttande. Vi var tvungna att ta tåget. På tågstationen drog lagandan fram i form av jättetorra skämt. Vår häst låg bakom det mest uppskattade:
Vad kallar man en alligator i en väst?
En investigator. HAHAHAHA..
Vi klev på tåget av en äldre årsmodell, 1943 var vår första uppfattning. Den tog oss ungefär en kvart uppåt i landet. Sen bytte vi till ett mysigare tåg. Klockan var ungefär tolv då vi klev av tåget på hållplatsen Brugge och möttes av Rolandt och hans fula, evigt nöffande hund Frets. Trots dess fulhet var hunden älskvärd som få, även om den också fes som få. Han tog oss med sin bil till ett smultronställe, nämligen en lokal krog i Koksijde. De med åldern inne tog sig med belåten utstrålning en belgisk bira. Vi andra tittade på. Tillslut åkte vi äntligen till vårt boende för natten. Klockan var runt halv två då vi passerade tröskeln till de så efterlängtade rummen.
Vi väcktes morgonen därefter vid åttatiden och bemöttes av ett strålande Koksijde. Solen sken och nutellan smälte vi våra munnar och kittlade våra smaklökar. Dagen gled förbi utan några händelser utöver att servitrisen på lunch restaurangen förklarade att kött(uttalas med ett hårt ’’K’’) på flamländska inte skulle sägas till en dam, då det betydde något ytterst olämpligt. Vi var tvungna att bjuda tillbaka till vår vän och ölentusiast Rolandt. Detta gjorde i form av mattbärning i stora mängder. Kvällen bjöd dock på lägrets första träningspass vilket jag i alla fall hade sett fram emot. Inför våra ögon nalkades motstånd från Europas många länder. De spelade över. Vi gjorde alla (förutom Jeffrey, är jag sååååå nära nu?) bra ifrån oss och klarade sig från skador. Samma kväll kom vår kramgoa vän Daniel till oss från Tyskland. Vi checkade som förbestämt in på ett annat vandrarhem som höjde ribban några snäpp, if you know what I mean. Där träffade vi också några belgiska judovänner som besökt oss tidigare.
Lördagen blev både väldigt trevlig men något mörk på vissa håll. Vi vaknade till av den väldigt sockriga frukosten vilket dock resulterade i koncentrationssvårigheter på mattan. Amanda blev offer för ett vackert utfört, smackade makekomi-kast. Hennes revben sattes på test och var nära att ge vika, men hon klarade sig utan några allvarligare men. Hon lyckades dock under förloppet spy på belgarnas matta. WINNING! Detta var tyvärr bara starten på en rad missöden som skulle ske under samma dag. Efter en icke tillfredställande lunch däckade vi något ofrivilligt i våra bäddar. Men vi kunde inte sova för länge, då ett tre-timmars pass väntade oss samma eftermiddag/kväll.
Emelie lyckades olycksaligt vrida sin höft vilket ledde till kramper och smärta i höftböjarmuskelns fäste. Detta var under träningens första skede, men under den stående randorin lyckades jag ännu en gång dra huvudet i mattan som en efterbliven sköldpadda. Jag vet inte om det var reaktioner på min hjärnskakning för bara några veckor sedan, men jag började i alla fall snurra runt och bete mig konstigt. Efter ett sjukstugebesök fick jag det klart för mig att det var lägrets sista träning för min del. De andra fortsatte kampen mot belgarna utan mig. Efter att ha vilat ut mig ordentligt efter olyckan var jag nästan tvungen att delta i festligheterna då tjejerna bjöd in ett dussin(nej, bara sju/ Mirja Li) belgare till vårt rum. De vuxna var också ute och njöt av varandras sällskap samt den förmodat smakliga bärsen. Runt ett på kvällen var det läggdags för oss flesta.
Dagen därpå började med busknackningar på dörren av de mest motbjudande snorungar man kan föreställa sig. När det kvinnliga sällskapet skulle skälla ut de små franska bajskyfflarna tog de till ett sådant övervåld att det ledde till fem stygn i Mirja-Lis armbåge. Medan hon blödde tog hon tillfället i akt och stänkte så mycket blod som möjligt på dem och deras ägodelar. Det visade sig också att fransklektionerna inte varit i onödan då man kunde svära åt dem på deras eget språk. Det nästan roligaste av allt var att attackeraren var ungefär 1,35 och såg ut som fem år gammal(Nej, han var minst elva, och hade sixpack). Mirja-Li fick alltså åka in till sjukhuset och sy ett stygn för varje år på sin anfallare.
Under Mirja-Lis sjukhusvistelse fortsatte de andra att träna, med undantag av mig själv som studerade belgarnas varje rörelse från sidan. Humöret var dock lite på sniskan hos de flesta efter en hektisk helg. Efter träningen tog vi oss till en fin restaurang där vi proppade i oss tre rätter med vällagad mat och kaffe, då vår älskade klubb stod för majoriteten av kostnaderna. Med maten jäsande i magen passade vi på att sova lite middag. Sedan tog vi oss till en annan restaurang(detta var trots allt hälften matresa…..) som låg placerad vid den vackra stranden. Där satt vi och smaskade på diverse pastarätter och njöt av solnedgången. Faboulishious. Vi gick och lade oss nästan färdigpackade med magen fylld till bredden.
Morgonen därpå väcktes vi av Amandas hemska ringsignal kl 6 prick. Vi skulle nämligen bli hämtade en halvtimma senare av mr. Rolandt himself. När Roger berättade att han kommer tidigare blev stämningen minst sagt hektisk. Vi kom iväg något sent men väl vid tågstationen steg sanningen upp jämsides med solen. Vi hade faktiskt tio minuter till godo. Tågresan förgylldes av Jeffreys något oväntade erkännande. Han attraheras till Inuitkvinnor. Helst över 60 år klädda helst i päls. Saknas några tänder, saknar Jeffrey kontroll över sina händer.
I skrivandets stund sitter jag och blickar ut på Kastrups flygbana och ser tillbaka på helgen. Tack till alla inblandade för en underbar resa proppad med skratt, välbehag, smärta och god mat. Jag hoppas ni har haft lika trevligt som jag.
Always look at the Koksijde of life.
Jeffrey kör så jävla bra. Le chambre!
