Vår resa började utanför klubben. Efter en minst sagt hektisk bilresa var vi framme i Floda. SUCCESS. Vi var lyckliga, ovetande ungdomar som förväntade sig en trevlig lugn helg. Tyvärr blev inte det fallet.
Efter en timmes inkvartering var det dags för det första av många helvetiska träningspass. Vad trevligt. Vi sprang tills vi inte orkade mer, sen sprang vi lite till.
Otroligt nog lyckades jag springa fel för andra året i rad. Pris till Göteborgs Judoklubbs sämsta lokalsinne går till Edvin. Efter det finfina passet var det dags att sitta och tjura lite. Det ville inte Roger. Han var den enda med smajlgroparna blottade. Jackass / Mirja-li. Sen var det mat. Vi gillar mat. Lite mystiskt nog såg jag inte Jeffrey under middagen. Hade han möjligtvis smugit iväg på jakt efter en inuit att förföra? We’ll never know… Efter lite tjötande och myspys var det dags att smyga ut och ta ett synnerligen kallt nattdopp. Tyvärr var vårt lilla umgänge tydligen väldigt mesigt och det slutade med att bara hälften av de anmälda hamnade i vattnet. Big up till Totte (Joar) för att ha tagit initiativ och hoppat i först, även om han var färskingen i gänget. Även Oktay imponerade vid bryggan, och på andra sidan sjön när han simmat dit. Noah var dålig. Efter detta anti-klimax gick vi faktiskt och la oss med härlig värk i benen.
Vi blev väckta av Jörgens ljuva stämma ca klockan 07.00. Wihooooooo. Så generösa som våra ledare är fick vi chansen att springa utan frukost. Gnällnivån var på topp. Efter att ha sprungit i en kvart hittade vi en fin backe, och inte skulle vi rulla ner för den. Nej, tränarna hade något annat i tankarna. Likt ett gäng utvecklingsstörda myrslokar som slagit i huvudet några gånger för mycket ruschade vi upp och ner för backen minst 14 gånger. Dagens kenyan blev Noah som höll tempot hela vägen. Jag och Mirja-Li gjorde dock det bästa fyndet på länge. Gratis blåbär vid sidan av vägen motstår man inte precis. Nomnomnom
När vi kom hem befann sig våra ben i en våldsam strejk, men ändå kom någon på den otroligt tjusiga iden att ha fotbollsturnering. Great. Noah var sämst. Efter många matcher stod mitt lag (lag ett) högst på prispallen. Eller? När vi spelat färdigt fick jag uppenbarelsen att vi tröttat ut oss i onödan. Lunchen satt dock finare än någonsin. Även där imponerade Totte, då trots hans petita kroppsbyggnad tryckte i sig mer än alla biffar (och Noah) i hans omgivning. När vi smält vår graciösa lunch skulle de hurtbullar med ork kvar ut och rida kanot. Sahand fick dock en kajakhäst, vilket var en lite för krävande utmaning. Han var duktig på att åka framåt men när det kom till svängmomentet blev han avkastad av kajaken. Efter några tävlingar var det bestämt att Sahand var sämst, men bäst på att nästan drunkna, alltid något. Axel tog såklart den bästa partnern för sig själv, vilket kändes bekant sen innan… Vi parkerade våra hästkanoter och begav oss hemåt där Hammi (Hamon) och Noah tillsammans hade värmt upp våra sängar. De som kände för att sova gjorde det innan nästa träningspass medan de andra sprang runt och myste. Nästa träningspass började klockan fyra och även om humöret inte var på topp tog Jeffrey priset för tjurigast uppträdande. Han var förmodligen besviken på förmiddagens resultatlösa Inuitjakt. Som tur var fanns Barbie (Daniel) till hands och fick i väg Jeffrey med resten av gänget, olyckligt medvetna om att detta bara var uppvärmning. Mirja-Li och Emelie var superhjältar. När vi sprungit ett tag och det var dags att vända om fanns det inte en skymt av Noah och Hammi. Kanske hade de gått in i skogen och kissat kors. Vi är nog lyckligare ovetande. De dök upp efter ett tag. Nu hade vi bara militärmarschen kvar. På uppvärmningen. När vi kom tillbaka på anläggningen hade Håkan till vår glädje (ironin är tydlig) förberett ett härligt fyspass med olika stationer. Alla älskar väl att ligga och kräla i gruset? Det finns inte så mycket att säga mer om fyspasset, mer än att hälften av gänget var spyfärdigt, och den andra hälften med. Ledsna och trötta gick vi till bastun. Det var varmt.
Sen stal Korv-Marcus rampljuset genom att göra det han gör bäst; mata oss.
Även om korven såg något motbjudande ut smakade den gudomligt i kombination till salsan och majonnäsen. Ellen, Håkans bedårande dotter, förmedlade glatt att Jörgen var knäppast på lägret. ’’Han ba bla bla tjöt hela tiden’’. Någon lyckades också duscha som en parkinson-drabbad och vi torkade hela golvet med stolthet. Vad som skedde i rummet på kvällen är hemlighetsklassat, och kan inte nämnas. Inga frågor.
På söndag morgon väcktes vi av Roger, trummandes på en kastrull, kärleken flödade. Inte. Frukost åts under en bister uppsyn, förutom av de som var glada.
I skrivande stund sitter vi och väntar på nästa pass. Det här kan vara det absolut sista vi skriver.
Vi vill tacka Noah, Hammi, Sahand, Mirja-Li, Jörgen, Emelie, Matilda, Edvin, Barbie (Daniel), Roger, Oktay, Håkan, Jeffrey, Totte, Jonathan, Kenneth, Korv-Marcus, Axel, Lille Tim, den andra Lille Tim, Ulf, Sandra, Bodil och Peter för en finfin helg med mycket skratt och mer smärta. Vi vill inte tacka hästen (Marcus Brunström) för att svika oss för att segla på en segelhäst.
Till sist vill jag önska Jeffrey lycka i sitt livslånga uppdrag att hitta sin perfekta inuit-älskare.
Le chambre
Skrivet av: Edvin och Mirja-Li
